Hagges hugskott

Islayderby 7 februari 2016

Hagge undrar vem som är bäst av islaygiganterna Lagavulin 16 yo eller Ardbeg Uigeadail. Nå, det är väl bara att korka upp, hälla i, vänta, syna, snurra, sniffa, smaka och späda. Resultat?

Lukt: Lagavulin smyger sig in i näsborrarna artigt och belevat medan Ardbeg rusar in och fräser till. Nåja, det är skillnad i volymprocent alkohol (43 % för Lagavulin medan Uigeadail  är buteljerad vid hela 54%.) så det förklarar väl saken. Dessutom är Lagavulin en mognare produkt.                                       

Smak: en försiktig smutt på Lagavulin resulterar i en kaskad av smaker, rök, givetvis, men också  en rad andra angenäma intryck gör sig gällande på gom och tunga. Uigeadailen är skarpare i munnen och har ett smalare smakspektrum. Sämre, nej -- men annorlunda. Mitt slutomdöme är att det blir dött lopp mellan dessa två. Uigeadail är en riktig bröstvärmare att ta till när man sitter i en liten stuga mitt ute i ingenstans, mitt i vintern, medan Lagavulin passar bättre i något elegantare och varmare sammanhang, månne efter en god middag i glada whiskyvännerna lag. Om du är stadd i kassa så köp båda!                            

Double Delight (9 May 2015)

Is this a whisky that I see before me? Yes, the first club whisky and, to make things even better, another whisky on the table,  from Maltmate  Dalle. Time for a double dram: pour a drop in the glass then a wee drop of water, the lids, time -- the old familiar routine. Whisky pundits recommend that the whisky should remain in the glass one minute for every year the whisky has spent in the cask. So 17 minutes later, the nose, the sip and the roll around in the mouth. First the Dalle dram:

• Nose: fragrance, complexity, fruitiness. Hm, no smoke thus non-Islay. Relatively strong but not cask strength. Sweet, long aftertaste.
• Taste: fruity complexity, mild malt, strong and tasty. Sweet and sour. No Irish dryness and no Islay smoke. Highland, Speyside or Campbeltown? Hm, difficult. Not Highland, I think; Campbeltown is the underdog. 
• Fact: it was a Dalwhinne, 15yo. 

Then the Linkwood: high class product which nose, palate and tongue can bear witness to.

A New Favourite (26 April  2015)

A year ago, I bought a bottle of Arbeg Uiegadail, not to enjoy it immediately but to wait  for the optimal moment to uncork it and pour a few centilitres into my Copita glass. And so on Saturday I did it. First impression: uncertainty, and  not what I expected but, important! 20 minutes afterwards it gave me more than I had hoped for --  tar, yes, smoke, yes, peat, yes but also a malty sweetness that makes the experience one of my favourite malt moments so, despite the exuberant cost,  run and buy it. You will not regret it. Both nose and plate are unparalleled. The arrival and development are distinct and at the same time complex. The finish long and strong. Go go,go! 

A Whisky Patzer's Confession (17 April 2015)

Lagavulin Destillers' Edition

Yes, yes, yes. I am often too hasty and too judgemental in my reviews. Here follows yet another example. Dalle - the club's whisky priest and Malt Primus - put three centilitres of his latest Lagavulin purchase on my desk. And, I must own up, at my Friday tasting session I found it simply brilliant. So, yes, henceforth  you will not find me lacking in respect and praise for ye olde brew. Mind you, malt mates,  I am still a bit doubtful regarding the 16 yo, preferring Ardbeg and Laphroaig but Friday's tasting session  gave me another favourite: easily top five, if not top three so hats off and three cheers! (so far I only give four cheers for Ardbeg Corryvreckan, not counting the regional favourite Box, of course).

Easter Delight (3 April 2015)

I am sitting  here again with a Dalle delight. Another two centilitres from the dallian store chamber. And again I can  recognize  quality oozing from my Copita glass. But, mark this, not at once.  The first whiff is medicinal and it takes a drop o' water and some twenty minutes under the lid before this whisky opens up and spreads its wings. No peat and no smoke would indicate that we are far from Islay.  The reference whisky this time is a Highlander -- Aberfeldy 12 yo. No, they are quite different. Hm, therefore I would guess that what I have in the glass is either a Speysider or from Cambeltown. Or -- why not? -- from Ireland.  Fruity and nutty, yes and the medicinal arrival on the nose has vanished. Taste? Sweet, mixed fruit with a dryish development. Quite a challenge this. I must have another drop another day.

The Second Day
Yes the finish is nice too. Soft and dry. I realise that my palate and tongue are not that of an expert but I shall hazard a guess: Irish! but it is, of course,  a shot in the dark.a bottle of Aeprdbeg uu

Dalle-more (14 mars 2015)

Två centiliter Glenfiddich, yes, alls icke illa. För första gången i min whiskykarriär känner jag doften av halm när jag lägger näsa till glas. Låter så brygden vila under lock; varpå jag snusar igen. Hm, realtivt komplex  för att vara en fyrtioprocentare. Malt, halm, päron och annat smått och gott når näsan. Smaken är angenäm: halm, malt, päron  och något som jag i skrivande stund icke har identifierat. Whiskyn är Mackmyra-lik men drar det kortaste strået då Macken är buteljerad vid 46 volymprocent. Päronsmak skall enligt vissa källor på Internet vara ett tecken på ung whisky. Jag önskar jag hade samma kvalitetstunga, gom och näsa som Ralfy. Som det nu är kan jag ändå konstatera att Glenfiddich både luktar och smakar Dalle-more.  Eighty-four out of a hundred -- and that's a malt mark. Tack Dalle för förnämliga centilitrar av ädelt ursprung. Jag måste tillstå att Glenfiddich var bättre än jag trodde även om jag rankar smakgrannen Mackmyra ett snäpp eller två högre.

A Teacher's Dram (28 February 2015) 

Ralfy's Review

Long overdue, here comes my first review in English and, being an English teacher, what could be more appropriate than writing a review about Teacher's, especially since I was fortunate enough to have a local malt mate with a Teacher's from the 1980s? He offered me a dram during a tasting session and I appreciated both the nose and the palate so off I went to Systembolaget and bought a fresh bottle.

Here I am sitting with old granny Teacher's and her great grandchild, as it were. Let us call the latter Molly. I pour two glasses into my brand new Copita whisky glasses, put the lid on them and wait. Wait. Purportedly the old version -- old granny -- should be superior since there is a general feeling  amongst whisky connoisseurs that the the whiskies from the 1980s were better than those you can buy now. Here we go then: a teacher assessing two Teacher's.

Nose Granny .Soft, creamy but with an alcohol punch. A faint whiff of smoke and weak vanilla. Malt and a slight fruitiness.

         Molly. A stronger arrival with a distinct smokiness that I suppose comes from the Ardmore. At once I notice a complexity that I do not find in the version from the 1980s. Vanilla, yes, and other aromas and fragrances that simply are not there in ye olde granny.

Taste. Roughly the same notes as above, really. My concusion is that the contemporary version of Teacher's has more intrinsic quality than its counterpart from the 1980s. But it may be that time, that old friend or foe of quality,  this time has weakened the whisky. But, let me make this absolutely clear, the old version is absolutely drinkable and is, in fact, more than a decent dram. So many thanks Dalle for giving me this opportunity to compare young and old. 

It must be added that I am a whisky amateur and a patzer (to borrow an expression from chess) and  a seasoned  whisky buff may very well come to the opposite conclusion.

Ett tu tre (17 januari 2015)

Ja, så sitter jag där med trenne encentiliters Bowmore, 12, 15 och 18 år gamla. Plip, plip, plip ( det är små korkar på tjugocentilitersflaskorna). Sätter så näsan till tolvan: det stinker Finlaggan så att hälften kunde vara nog. Den smakar också som den doftar. Visst, jag tycker om Finlaggan cask strength så tolvan luktar och  smakar alls inte illa men eftersom man får både mer krut och smak i Finlaggan tycker jag att  man kan lämna Bowmore 12 åt sitt öde. 80/100. Snällbetyg!

Så kommer turen till den femtonåriga Bowmore och direkt konstaterar jag att här finns det mer lukt, smak och kvalitet. Aromen och smaken är mer komplex och angenäm och banne mig om jag inte känner en  doft av gammalt läder i ädelt sällskap av många andra aromer. Smaken är också mångfacetterad så här höjer jag betyget till hela 89/100.

Sist ut är den adertonåriga. Visst möts jag av en ännu angenämare och komplexare arom än jag finner i den femtonåriga men smaken är faktiskt inte lika komplex och  vass så  om jag  köper en helflaska Bowmore så väljer jag den femtonåriga Darkest. 87/100 för den artonåriga.

Årets första pärla

Källa: http://www.oldpulteney.com/images/221/full/png

Måste vila länge under lock  i glaset. Mycket smakrik trots att den är buteljerad vid 40 volymprocent och förmooodligen också kylfiltrerad och förfärgad med E 150A. 85/100 och väl värd sitt pris. Tack till Dalle för tipset.

En rökare från Irland

Jaha, ja. Fredag -- dags för en liten whiskypinne bestämmer jag och korkar upp en paddywhisky. En irländare, kan det vara nåt? Popp! Jag korkar upp och nosar försiktigt. Första intryck: lite rök och lite fruktarom. Så häller jag upp, lägger locket på och låter whiskyn öppna sig. Referenswhisky är denna gång  den  busiga hundrafemman från Glenfarclas. Hm, hm, vad säger informationen på flaskan? Inte mycket. Saltstänkt traditionell whiskey från Connemara, rökig och buteljerad vid drygt 56 %.  Dags att ta av locket:

• Syna: bärnsten -1 -- förmodligen utan E 150A alltså. Check!
• Snurra och sniffa; javisst, en lätt doft av rök. Lite päronglassaktig arom, dock svagare än Mackmyra. Sedan inte mycket mer -- en klar besvikelse.
• Smak? Just det -- ? Ett frågetecken. Spritig men inte spretig. Entaktare som faller platt på tunga och smakar inte mera på gom. Äh, vad är nu detta? 
• Eftersmak. Jaså? Måste nog ta mig en droppe imorgon igen. 
• Hitintills alltså: köp i c k e!  70/100.

Orättvist? Kanske det, ja. För att balansera omdömet länkar jag till vår Gudfader, oraklet Ralfy Michell
Vid en andra prövning på lördag märker jag att det finns kvalitet i whiskyn: sötma, honung och en aning vanilj så, visst,  jag höjer till 81. 

Smakat 24 oktober. Provdos 3 centiliter av Dalles droppar

Näsa: småspritig, sherryanstruken, lättsam, något tunn, kolatendens

Smak: artig ankomst; knackar på och stiger in.  40%? Blended? Lite kola och röktendens.

Avrundning: försvinner snabbt och spårlöst. Valpig whisky.

Omdöme: 75/100. Inte bortkastat försök men inget dacapo för H.

Tack till Mackmyra Whisky för lån av bild

Är Mackmyra rökt nu? 

Hur står sig en svensk rökig uppkomling mot en garvad islaywhisky? Här är mina intryck av
I ena ringhörnan: Mackmyra Rök,  46,1 %
I andra ringhörnan Caol Ila 12-year-old, 43,1 %

Rond 1 buteljering, tillsatser och eventuell kylfiltrering

Klar seger för Mackmyra som varken kylfiltrerar eller sliskar med E 150 A samt --viktigt! --
buteljerar drycken vid 46,1 volymprocent. Det är oklart  huruvida Caol Ila är kylfiltrerad och sockerkulörad  men man kan misstänka att de gör både det ena och det andra eftersom de tiger still om detta både på flaska och på förpackning.

Rond 2: Näsan

Macken har en förhållandevis svag men angenäm doft av rökighet. Framträdande är också den tilltalande arom av päronglass som jag tycker mig finna  även i Brukswhiskyn.

Caol Ila är betydligt rökigare men inte så attackerande som till exempel Laphroaig. Månne man förnimmer en större komplexitet än i Macken, kanske beroende på längre lagringstid. Väger jag då Caol Ilas större komplexitet mot Mackens eleganta rökighet blir  det ett nollsummespel. Ronden oavgjord sålunda.

Rond 3: Smaken

Macken smakar som den luktar. Några droppar vatten förhöjer smaken. Honung och vanilj, päronglass och lätt torvig elegant röksmak.

Caol Ila är robustare vid ankomst på tunga och gom och har en komplexare smakbild. Röksmak dominerar men bismaker framträder. En lite droppe vatten förhöjer smak. Visst är Caol Ila mer fullvuxen och mångfacetterad men i mitt tycke balanseras detta av Mackens elegantare rökighet och intressanta fruktighet.  Knapp seger för Macken i denna rond.

Rond 4: Eftersmak

Båda stannar länge bak på tungan och ger angenäma vibrationer som får en att sträcka sig efter plastkortet. Oavgjort i denna rond.

Rond 5: prisvärt?

Båda är värda inköpspris men, det är klart, Macken buteljeras på halvlitersflaskor och  det gör att svensken får sträcka vapen i denna rond.

Slutsatsen är att jag väljer Macken som bästa köp.

31 oktober

Rumble at Barris

Igår var det 40 år sedan Ali och Foreman drabbade samman i en episk boxningsmatch som 
gick till historien som Rumble in the Jungle. Till åminnelse av denna matchernas match finner jag det lämpligt att låta två skotska giganter drabba samman i en tvåcentiliters match-- En familjeägd superstark highlander mot ett hårt marknadsfört Islaybaserat märke, ägt av ett multinationellt företag. Arenan för denna kamp är givetvis Hagges tunga och gom. Låt 
kombattanterna äntra ringen!

Tack till Ardbeg för bildlån

vs

Tack till Glenfarclas för lån av foto

Rond 1 buteljering,  eventuell kylfiltrering och osunda tillsatser

Efterforskningar på nätet ger vid handen att  ingen av kämparna är kylfiltrerad eller har E 150 A tillsatt. Bra början. Glenfarclas är hälld på flaska vid hela 60 volymprocent  medan Ardbeg  buteljeras vid 46%. Gott så. Ronden knappt till Glenfarclas eftersom  Ardbeg är en smula urvattnad redan vid
inköp. Cask strength  avgör alltså detta på poäng.

Rond 2  näsan

Farclas är en brutal fan. Direkt när jag korkar upp och lägger näsa till flaska stormar den i näsborrarna och dundrar upp till hjässan, sliter mina ögon ur hålorna och vrålar: "Här är jag! Vad fan ska du göra åt det nu?"  Svaret är givetvis vatten, mer än en tesked, men inte förrän jag frestar gom och tunga med en liten, liten smakdroppe. Hupp! Se upp.

Ardbeg visar mer polityr, och första intrycket  är betydligt intressantare och komplexare än det alkoholdunder som Farclas avlossar. Men, vänta, ronden är inte avgjord än. Tillsätt lite vatten och låt de båda konkurrenterna stå och dra, länge. Helst en halvtimme under lock. Då händer det saker. Låt Farclas lugna ner sig så utvecklas nästan en Bunnahabhinlik arom som innehåller jullukter som
kardemumma, russin  och pepparkaka. Tydliga sherrytoner framträder också. Inte illa efter den brutala rivstarten. Men räcker detta mot en rökare som Ardbeg 10? Jovisst, Ardbeg kliver in med rök och mild sötma. Rökaromen är angenämare än Caol Ilas, mer sofistikerad. Antalet  lukter är färre än hos Farclas för röken dominerar men ronden måste ändå anses oavgjord.

Rond 3 smaken

Ju mer jag umgås med Glenfarclas 105 desto  mer upptäcker jag dess bismaker och det gör den till en kraftfull konkurrent till vilken whisky som helst. Sherry, russin, kardemumma och behaglig sötma ger mersmak efter en lagom skvätt vatten. Ardbeg står dock stark i både rök och intressanta bismaker. Oavgjort igen blir min smakdom.

Rond 4 eftersmaken 

Här kan jag kort konstatera att Ardbeg vinner klart på poäng både vad gäller kvalitet och längd på eftersmak. Glenfarclas håller också hög standard även i denna rond men når inte upp till de svindlande eftersmakshöjder som Ardbeg svingar sig upp i.

Slutsatsen är att det blir oavgjort i denna kamp och att jag nog ämnar köpa en pava till av varje sort vad det lider.  89-89.

A very good guess!

Helt rätt, malty mate! Jag korkade upp en flaska GlenDronach 15 YO 46% häromdan, smakade och läste intresserat på förpackningen om de dofter och smaker som beskrevs (och som jag senare citerade i inlägget, så klart:).
Kan inte säga att jag riktigt kände igen mig, men jag måste väl träna mer antar jag ;)

Väldigt intressant att läsa om dina "whiskydrabbningar". Kloka argument för Mackmyra Rök, ingen dålig utmanare alls, men personligen föredrar jag nog Caol Ila ändå.

Väldigt intressant beskrivning av de båda kombattanterna i Rumble at Barris-matchen. Glenfarclas 105 har jag ännu så länge inte korkat upp, men jag minns, pecis som du beskriver vilken brutal överraskning jag fick när jag provsmakade den första gången (Dalles smakprov). Visste inte om att den var buteljerad vid 60%. Med några teskedar vatten blev den dock mycket bättre. Din beskrivning har dessutom gjort mig nyfiken på Ardbeg igen...kanske dags att prova den igen..

Slainte! Ses på måndag!